glädje

en månad kvar nu sen lyfter vi

fyra brudar dansandes på manhattans gator

minnen för livet

"vilka fina tänder du har"

citerar min farmor

det kan inte vara roligt för de äldre som bara sitter där på hemmet

och måste äta så starka mediciner som de blir virrig av

har tänkt mycket på vad man skulle kunna göra för att pigga upp de äldre lite

jag och helena kommer att utveckla en danspedagogik för de äldre med de äldre på hemmet och det kommer bli succé tror jag

tror på dansen som läkande kraft även om den inte används som terapi

så blir det ändå effekten av de hela

jag och fia tantolunden sthlm bästa vänner med fina tänder

ledsen

det känns konstigt att vara tillbaka här
som att tiden stått stilla medans jag varit borta
det känns som jag bara varit borta en kvart ungefär
och när jag nu är tillbaka har inget hänt

missnöjda gnäll och många sura miner
möts jag av på sommarjobbet varje dag
är det lönt att le och skoja och försöka vara trevlig
jag är glad att jag inte stannat kvar här i varje fall och blivit likadan som dem

ibland eller ganska ofta vill jag slå något hårt i huvet på folk och säga
se er omkring här är hur vackert som helst!
det är inte på många ställen det är så böljande landskap som här
men för all del fortsätt ni att gnälla på vardagliga saker
för vi har ju trots allt bara ett liv på oss.

tom

idag har jag känt mig tom

ungefär lika tom som min lägenhet

när jag städat ut allt

men inte bara tom utan ren

hel och ren

all smuts i hörnen och alla dammtussar

borta

eller snarare förflyttad till ett annat ställe

ingenting försvinner ju

det finns kvar

fast någonannanstans

etsar det sig fast

men visst är det skönt när det är rent

kärlek

en av mina bästa vänner ska gifta sig och jag kan inte vara där...
då har jag redan lämnat landet för 6 månader i New York...

tänk vad tiden går fort för fyra år sedan tog jag stundenten
och om två tre år är jag danslärare
kanske om ett halvår har jag mitt första heltidsjobb som danslärare
om så bara för en termin...

min plan är ändå att bli klar och ta min lärarexamen....

men det blir ju nästan aldrig som man planerat....


Sofia (blivande fru Gabrielsson) och jag på Djurgården i Sthlm

spring spring spring

långt och länge
uthållighet har varit min starka sida
inte längre upptäckte jag...

vissa upptäckter är trevligare än andra
har haft allt för många dåliga på senaste tiden
jag kan bara hoppas mitt tentaresultat inte kommer att hamna där också...
hållbar utveckling- är ändå en kurs som jag engerat mig i och som jag borde ha klarat

kan konstatera att de senaste två åren
är de lärorikaste åren hitills i mitt liv
och de år som jag vuxit mest på
(om man bortser från de första åren i livet då såklart)

i pite kan jag andas

...det är verkligen så
där är luften lättare och människorna lite vänligare
mer tillmötesgående på något sätt och lugna
eller så är det min skyddade studietid som gjort det
gjort att mitt hjärta slår ett extra slag för Piteå och som gör att det inte var lätt att lämna "min kära stad som går i dur" i söndags när jag tog mitt pick och pack och reste mot sydligare breddgrader.

min fina lgh 44:an som jag bott i två års tid, min underbara klass, musikhögskolan, mitt ankarshäng MiraLinda

och Jenny
dig var det svårast att lämna...

gråt inte- men det gick inte att hejda...
gråt, skrik och le med mig hela livet ut är du snäll...

jenny och jag- dansa min docka